Jag har ett antal gånger fått höra "du kan få vilken beardis som helst till lydnadschampion". Med tanke på vi är två individer som tävlar tillsammans har jag alltid tyckt detta påstående har varit oerhört förminskande vad det gäller mina egna hundars insatser. Självklart en komplimang till mig, men jag personligen tycker mina hundars prestationer är minst, om inte mer, lika viktiga på tävlingsplanen.
När jag tävlar med min hund, ser jag oss alltid som ett team. Vi gör det bästa utifrån våra förutsättningar! Tävlingsresultaten handlar mycket om hur man har tränat, vad man har tränat, i vilka situationer man har tränat samt hur dagsformen är. Det är många komponenter som ska vävas samman till en fin helhet.
Ni som följde FEI EM i Göteborg tidigare i år kanske såg Henrik Johnsson "sidoreportage" i samband med EM. Där fanns ett avsnitt som handlade om vilket var viktigaste: häst eller ryttare. Ett väldigt intressant avsnitt. Flera toppryttare kunde inte svara på vad som var viktigast. Någon sa till och med "I hate this question!"
För att använda ett välkänt ordspråk "Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk" symboliserar väldigt tydligt vad ett teamarbete handlar om. Det går inte att välja vilket som är viktigast, båda är lika viktiga. En bra förare kan inte göra en toppvinnare utav en dålig hund. En dålig förare kan förstöra en bra hund.
Det gäller att jag som förare tar tillvara på min hunds kvalitéer, ser till att de utvecklas på ett önskvärt sätt samtidigt som jag försöker höja min hunds svagheter till en högre lägsta nivå. Hur det än är med styrkor och svagheter, väl inne på tävlingsbanan är vi tillsammans med vår bästa vän. Glöm aldrig det!
