I eftermiddags när jag var ute och gick långrundan med hundarna kom jag på mig själv att jag nog måste ha mediterat en bra stund, för jag hade ingen aning om hur jag hade kommit dit där jag befann mig. Det var inte så att jag trodde att jag var vilse, utan jag hade nog bara gått utan att riktigt notera hur jag gick. Med andra ord, det var riktigt avkopplande att bara gå och inte tänka på en massa saker som hade hänt eller behövde lösas.
Inte märkte jag heller att kylan bet i kinden. I början av promenaden hörde jag hur r vinden tog i så träden sjöng för mig i skogen, men även detta "försvann". Jag kände bara frid, lugn och ro. Jag vet inte hur länge sedan jag hade denna känsla, men det var en härlig bra känsla. Får hoppas att jag upplever snart igen en meditativ promenad.
Några bilder på hundarna hann jag dock med att ta 🙂
