För ett tag sen blev det en ytterst oplanerad fredagstripp till Ale stenar. Direkt efter jobbet åkte vi dit och hade en mindre liten picnic. Rätt mysigt. Tyvärr var det lite dimmigt och det gick inte att se så långt bort i horisonten, men det vara härligt där ändå!
Gick till kanten för att kika ut över havet. Hux flux var Penny borta, bara Izzie var hos mig. Jag tittade ut över "stupet" bland de små kullarna för att se om hon hade trillat och slagit sig. Ingen Penny syntes. Nu började tankarna komma om hon hade trillat och brutit nacken! Oron steg. Helt plötsligt fick jag för mig att titta ned mot strandkanten. Vilken ser jag där om inte Penny. Helt ovetandes om min oro knallade hon omkring där i lugn och ro. När Izzie insåg att jag var lugn igen så sprang hon ned dit.
Det tog lite tid för mig att ta mig ned i den branta backen, tack och lov att det fanns fårstängsel att hålla sig i. Väl nere på stranden så blev det en härlig promenad tillbaks till bilen.
