Danmarksresan

jag och Tina åkte som bekant till utställning i Danmark ihop. efter lite dividerande bestämde vi oss för att ta Tinas bil dit. sagt och gjort, när Tina kom till mig så började vi lasta bilen. trimbord flyttades, väskorna las på ena sidan på baksätet och Izzies bädd på andra delen av baksätet. när vi hade packat klart och var så gott som klara för att köra skulle jag bara snabbt låsa lägenheten (kan ju vara bra om man ska ut och resa...). när jag kommer tillbaks till bilen ser jag en styck Ozzy ut på vägen och ett antal väskor ståendes på trottoaren... lite konfunderade blev jag. närmre bilen ser jag även att Tina är inne i kombiutrymmet och grejar. Izzie ser jag sitter i framsätet, men inget ovanligt då hon gärna hoppar fram från baksätet. väl framme vid bilen undrar jag vad som har hänt. Joooo, säger Tina, vi har fått ett mindre problem... sen fortsatte hon, när Izzie hoppade fram så råkade hon trycka på låsknappen på nyckeln som låg på förarsätet. Vidare berättar Tina att batteriet på nyckeln har varit dåligt en längre tid och hon var förvånad att det funkade...

med gemensamma krafter försökte vi få loss lastgallret för att komma åt baksätesdörrarna och på så sätt öppna upp bilen igen... det var lättare sagt än gjort att få ner galleruslingen... en del saker gick bra att få loss, men att få det så långt ner så att vi kunde nå dörren verkar omöjligt... jag sprang iväg för att hämta sopborsten för att försöka med hjälp av kvasten öppna dörren. när jag kom till lägenheten hittade jag en rak, fin träpinne som jag tog istället. med denna pinne i högsta hugg begav jag mig igen till bilen. glatt upptäckte jag då att Tina hade lyckats överlista gallret och var nu inne i bilen! puh!!!

Izzie såg helt oförstående ut till vår glädje, hon satt ju på bästa platsen aka förarsätet! det är ju kul med en innovativ hund, men detta hade jag gärna avstått... hihi... som Tina sa när vi hade packat om allt igen och satt i bilen på väg "nu kan ju allting bara bli bättre", så rätt hon hade... knns fortfarande lite obegripligt att vi fick precis det som vi önskade oss; hanhundscertet OCH tikcertet! att det var en lång väg hem märkte vi nog aldrig riktigt av...

TACK Tina för en härlig resa!