Ikväll är det nio år sen jag fick säga farväl till min underbara Chess. Min första beardis som jag gjorde hur mycket misstag som helst med, Chess var förlåtande och visa mig istället hur man istället kunde. Så många underbara minnen Chess gav mig, inte bara på tävlingsbanan (hon vann U-SM, blev SE LCH & DK LCH mm) utan framförallt så mycket som hon lärde mig om livet. Det var med henne jag växte upp, på många sätt och plan. Det var med henne som jag lärde mig grunderna i hundträning (redan på denna tid så tränade man positivt och lite operant). Det var med henne som jag flyttade hemifrån. Det var med henne jag lärde mig om föreningslivet. Det var med henne som jag fick uppleva tävlingsvärlden. Det var med henne som jag fick lära känna underbara vänner, ett par av dessa har jag fortfarande kontakt med och vi tränar ihop då och då.
Jag kommer aldrig glömma denna höstkväll då jag fick säga farväl till henne. Hon hade fram till en kort tid innan denna dag varit kärnfrisk och följde med på promenader på över en timme in i det sista. Denna dag sa Chess till mig att nu måste du och jag går skilda vägar, det är dags att säga hejdå. Jag trodde jag skulle gå itu, hur skulle jag överleva utan min Chess? Det tog oerhört lång tid innan jag kunde prata om henne, det gjorde helt enkelt för ont. Saknaden var så stor, likaså smärtan. Idag finns saknaden fortfarande, det kommer den alltid att göra.
Jag är bara så tacksam för allt hon lärde mig och allt hon gav mig. TACK CHESS!! Vi ses på andra sidan.
ps. Självfallet går det inte att sammanfatta ett liv på över femton år på några rader. Att jag ens försökte...