Min kompis Madde, som inte är bara en härlig träningskompis utan är leg sjukgymnast och har stenkoll på många saker, brukar tjata på mig att jag måste fysträna hundarna. Vi kan väl säga som så att jag har hörsammat vad hon har sagt, men det har varit en (bra?) bit från tanke till handling... Först nu för någon vecka sedan blev det en liten förändring. Med nya promenadmarker har jag hittat möjligheter att fysträna dem, så mycket enklare när man bor ute på landet än i stan. Idag testade jag ett nytt ställe under vår långpromenad. Detta ställe bjöd både på ett ris, tung mossa och lite lutning samtidigt.

Hundarna har dock svårt att se poängen med det hela, de tycker det är mycket roligare att vara lösa och springa fritt. Min förhoppning med denna träning är att stärka hundarnas de inre musklerna och att detta kan förebygga skador, eftersom hundarna tvingas att skritta i koppel och därmed använda en del muskler som de vanligtvis inte använder så mycket.

Denna vecka har det blivit två pass, där både Izzie och Lilly har gått över 100m vardera per gång. Säkerligen skulle det optimala vara att de fick mer sådan här träning, men jag försöker istället vara glad över det som vi får gjort. Att bara tänka på det som vi inte får gjort, vilket är en hel del just nu, ger bara en massa negativ stress.

Så här såg det ut när jag gick med Izzie respektive Lilly:

Så är såg terrängen ut, vilket kanske kan förklara varför det blev lite skakigt

Efteråt var det två glada hundar som njöt återigen att vara att lösa 🙂

Izzie med sin pinne
Glad Lilly

Med nytt jobb och en massa andra saker som har ändrat livet till det positiva så har jag inte riktigt hunnit med att blogga i den utsträckning som jag har önskat. Jag hoppas att det blir bättre med tid nästa år för allt möjligt. Jag vill härmed önska er alla en riktigt GOD JUL!

Det var idag över tre månader sen jag fotograferade med min "riktiga" kamera. När jag körde hem från jobbet idag, slutade tidigt, såg jag all vacker rimfrost och fick inspiration att fotografera igen. Sån härlig känsla, då den inte riktigt har infunnit sig på länge. Det var nästan som meditation att gå med kameran runt halsen och ta lite bilder. Här är ett axplock av dagens bilder:

Izzie & Lilly i solnedgången
Lilly
Lilly och Izzie i ljungen
På promenad
Lilly
Izzie
Härliga färger med dessa äpplen och lite lek med skärpedjupet.
Izzie med sin fina pinne
Izzie  med sin fina pinne
Izzie med sin fina pinne
Balanstränng för Izzie och Lilly
Izzie
Lilly
Härlig rimfrost!

Jag har ett antal gånger fått höra "du kan få vilken beardis som helst till lydnadschampion". Med tanke på vi är två individer som tävlar tillsammans har jag alltid tyckt detta påstående har varit oerhört förminskande vad det gäller mina egna hundars insatser. Självklart en komplimang till mig, men jag personligen tycker mina hundars prestationer är minst, om inte mer, lika viktiga på tävlingsplanen.

När jag tävlar med min hund, ser jag oss alltid som ett team. Vi gör det bästa utifrån våra förutsättningar! Tävlingsresultaten handlar mycket om hur man har tränat, vad man har tränat, i vilka situationer man har tränat samt hur dagsformen är. Det är många komponenter som ska vävas samman till en fin helhet.

Izzie, foto: Christina Andersson

Ni som följde FEI EM i Göteborg tidigare i år kanske såg  Henrik Johnsson "sidoreportage" i samband med EM. Där fanns ett avsnitt som handlade om vilket var viktigaste: häst eller ryttare. Ett väldigt intressant avsnitt. Flera toppryttare kunde inte svara på vad som var viktigast. Någon sa till och med "I hate this question!"

För att använda ett välkänt ordspråk "Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk" symboliserar väldigt tydligt vad ett teamarbete handlar om. Det går inte att välja vilket som är viktigast, båda är lika viktiga. En bra förare kan inte göra en toppvinnare utav en dålig hund. En dålig förare kan förstöra en bra hund.

Det gäller att jag som förare tar tillvara på min hunds kvalitéer, ser till att de utvecklas på ett önskvärt sätt samtidigt som jag försöker höja min hunds svagheter till en högre lägsta nivå. Hur det än är med styrkor och svagheter, väl inne på tävlingsbanan är vi tillsammans med vår bästa vän. Glöm aldrig det!

Nu äntligen har jag fått tid att redigera bilder, och återhämta mig, från vår tur på Hanö. Det var en härlig dag och fin natur där, även om vi fick lite väl mycket dramatik i slutet av dagen. 😉

Bönsäcken
Xie vid bönsäcken
Vid Bönsäcken
Izzie
Lilly
Gänget!
Izzie (med en obligatorisk pinne i munnen) & Xie
Xie & Lilly
Xie & Lilly
Lilly
Grav vid engelska kyrkogården

Engelska kyrkogården
På väg mot fyren
Xie
Fyren
Spaning av beardisarna, Xie håller koll på sin matte!
Xie
Gänget!
Lilly
Lilly
Fifty shades of grey eller Lilly
Fifty shades of grey eller Lilly
På väg mot grotten
Madde, Izzie & Xie i grottan
Xie
På väg mot nya äventyr
"Stigen"
Fifty shades of grey eller Lilly
Izzie
Konstverk eller överväxt båt?

1

Igår kom vi hem från härlig semester på Öland. Idag var tanken att vi skulle mest ta det lugnt, men då jag pratade med min kompis Madde blev det helt enkelt bestämt att det var dags att bege sig till en annan ö, Hanö.

Det är nu ca tre år sedan jag var på Hanö sist. Madde hade hittat en runda som jag tidigare inte hade gått, det skulle bli roligt att se lite andra delar av ön.

När vi kom till Körhålasteinarna var det otroligt fint där, precis som på många andra ställen. Izzie som är en vattentok ville kolla på vattnet och gick nära vattenkanten. Visst var det en del vågor, vis av vad som hände inser jag nu i efterhand att det vågorna hade ökat i styrka då det blåste mer nu än när vi började gå. Men, det är alltid lätt att vara efterklok. Jag tog lite bilder på omgivningen och denna på Izzie

Izzie vid vattenkanten

Precis efter jag hade tagit denna bild kollade jag vart Lilly var, snabbt såg jag var hon befann sig. Tittade då bort mot Izzie. Izzie var borta!! Jag började gå närmre och såg Izzie i vattnet. Hon försökte ta sig upp på en sten, men den var blöt och hal så hon kom inte upp. Izzie såg lugn ut, hon är trygg i vatten, men jag insåg att jag måste hjälpa henne. Kamera ställdes på hällen och jag gick ned i vattnet med kläderna på. Tyckte inte det var läge att ta det lugnt, Izzie var viktigare! Jag sa till Lilly att stanna på sin plats. Sedan kryssade jag mig fram i vattnet mellan vågor och stenar. Izzie såg att jag var på väg och jag pratade med henne så hon skulle komma mot mig, vilket hon gjorde. Izzie var fortfarande lugn och hade inga tecken på stress, tack och lov!

Lyckan var stor när jag fick tag på henne i halsbandet och drog henne beslutsamt mot mig. Nära vattenkanten såg jag att Lilly inte kunde hålla sig på torra land utan hade gått ut delvis och hamnat i ett lugnare vatten. Först upp med Izzie på en sten och sedan upp med Lilly på samma sten. Izzie var rejält trött. Vi hade när detta hände gått i fyra timmar och det "äventyr" hade även tagit på krafterna för Izzies (och min) del. Så jag tog henne i famnen de sista metrarna mellan stenarna och satte henne på torra land. Lilly stannade kvar på stenen, jag lät nog oerhört sträng denna gång plus att hon såg vart jag befann mig. Jag drog även upp Lilly på hällen efter jag hade fått upp Izzie. Inga chanser här, hundarna skulle bara i säkerhet!

Jag kände mig oerhört lättad och glad när vi alla var i säkerhet. Gav hundarna lite godis för att de skulle få lite energi i sig, då i synnerhhet Izzie som var trött innan detta hände. Dyngsur var jag, men det var det värt. Mobilen verkar fungera än. Den ska vara vattentålig, men har sedan tidigare en sprucken baksida. Helt klart fick jag ett rejält adrenlinpåslag. Kan inte minnas hur jag tog mig ner till vattnet, vilken temperatur som vattnet hade osv.

Bara för att hålla kvar i spänningen liiiite till, snubblade Madde till när hon skulle gå ned från en av dessa hällarna. Jag hade precis gått ned och såg det hela. Kan lugnt påstå att jag återigen fick hjärtat i halsgropen innan Madde sa att hon var ok och det troligtvis bara blev lite skrubbsår.

När vi kom till hamnen, hade givetvis färjan ett uppehåll på en timme för middag innan den började köra igen. Jag hade turen att någon hade glömt en galonregnjacka på bänken bredvid där vi satt. Tog och lånade den för att inte frysa för mycket när vindarna blev allt starkare. När väl färjan kom lämnade jag kvar denna jacka på bänken, hoppas att dess ägare kommer och hämtar jackan. En riktigt fin jacka. När vi kom hem var det en obeskrivlig skön känsla att få på sig torra varma kläder.

Jag är så oerhört tacksam att allt har gått bra idag. Imorgon blir det en rejäl vilodag för hundarna. Tack Madde och Xie för idag! Det har varit roligt, men jag tror att nästa gång tar vi lite mindre dramatik 😉

PS.  Jag återkommer med mer bilder från denna dag i ett annat inlägg.