I eftermiddags när jag var ute och gick långrundan med hundarna kom jag på mig själv att jag nog måste ha mediterat en bra stund, för jag hade ingen aning om hur jag hade kommit dit där jag befann mig. Det var inte så att jag trodde att jag var vilse, utan jag hade nog bara gått utan att riktigt notera hur jag gick. Med andra ord, det var riktigt avkopplande att bara gå och inte tänka på en massa saker som hade hänt eller behövde lösas.

Inte märkte jag heller att kylan bet i kinden. I början av promenaden hörde jag hur r vinden tog i så träden sjöng för mig i skogen, men även detta "försvann". Jag kände bara frid, lugn och ro.  Jag vet inte hur länge sedan jag hade denna känsla, men det var en härlig bra känsla. Får hoppas att jag upplever snart igen en meditativ promenad.

Några bilder på hundarna hann jag dock med att ta 🙂

Lilly
Lilly & Izzie
Izzie & Lilly

Min kompis Madde, som inte är bara en härlig träningskompis utan är leg sjukgymnast och har stenkoll på många saker, brukar tjata på mig att jag måste fysträna hundarna. Vi kan väl säga som så att jag har hörsammat vad hon har sagt, men det har varit en (bra?) bit från tanke till handling... Först nu för någon vecka sedan blev det en liten förändring. Med nya promenadmarker har jag hittat möjligheter att fysträna dem, så mycket enklare när man bor ute på landet än i stan. Idag testade jag ett nytt ställe under vår långpromenad. Detta ställe bjöd både på ett ris, tung mossa och lite lutning samtidigt.

Hundarna har dock svårt att se poängen med det hela, de tycker det är mycket roligare att vara lösa och springa fritt. Min förhoppning med denna träning är att stärka hundarnas de inre musklerna och att detta kan förebygga skador, eftersom hundarna tvingas att skritta i koppel och därmed använda en del muskler som de vanligtvis inte använder så mycket.

Denna vecka har det blivit två pass, där både Izzie och Lilly har gått över 100m vardera per gång. Säkerligen skulle det optimala vara att de fick mer sådan här träning, men jag försöker istället vara glad över det som vi får gjort. Att bara tänka på det som vi inte får gjort, vilket är en hel del just nu, ger bara en massa negativ stress.

Så här såg det ut när jag gick med Izzie respektive Lilly:

Så är såg terrängen ut, vilket kanske kan förklara varför det blev lite skakigt

Efteråt var det två glada hundar som njöt återigen att vara att lösa 🙂

Izzie med sin pinne
Glad Lilly

Med nytt jobb och en massa andra saker som har ändrat livet till det positiva så har jag inte riktigt hunnit med att blogga i den utsträckning som jag har önskat. Jag hoppas att det blir bättre med tid nästa år för allt möjligt. Jag vill härmed önska er alla en riktigt GOD JUL!

Det var idag över tre månader sen jag fotograferade med min "riktiga" kamera. När jag körde hem från jobbet idag, slutade tidigt, såg jag all vacker rimfrost och fick inspiration att fotografera igen. Sån härlig känsla, då den inte riktigt har infunnit sig på länge. Det var nästan som meditation att gå med kameran runt halsen och ta lite bilder. Här är ett axplock av dagens bilder:

Izzie & Lilly i solnedgången
Lilly
Lilly och Izzie i ljungen
På promenad
Lilly
Izzie
Härliga färger med dessa äpplen och lite lek med skärpedjupet.
Izzie med sin fina pinne
Izzie  med sin fina pinne
Izzie med sin fina pinne
Balanstränng för Izzie och Lilly
Izzie
Lilly
Härlig rimfrost!

Jag har ett antal gånger fått höra "du kan få vilken beardis som helst till lydnadschampion". Med tanke på vi är två individer som tävlar tillsammans har jag alltid tyckt detta påstående har varit oerhört förminskande vad det gäller mina egna hundars insatser. Självklart en komplimang till mig, men jag personligen tycker mina hundars prestationer är minst, om inte mer, lika viktiga på tävlingsplanen.

När jag tävlar med min hund, ser jag oss alltid som ett team. Vi gör det bästa utifrån våra förutsättningar! Tävlingsresultaten handlar mycket om hur man har tränat, vad man har tränat, i vilka situationer man har tränat samt hur dagsformen är. Det är många komponenter som ska vävas samman till en fin helhet.

Izzie, foto: Christina Andersson

Ni som följde FEI EM i Göteborg tidigare i år kanske såg  Henrik Johnsson "sidoreportage" i samband med EM. Där fanns ett avsnitt som handlade om vilket var viktigaste: häst eller ryttare. Ett väldigt intressant avsnitt. Flera toppryttare kunde inte svara på vad som var viktigast. Någon sa till och med "I hate this question!"

För att använda ett välkänt ordspråk "Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk" symboliserar väldigt tydligt vad ett teamarbete handlar om. Det går inte att välja vilket som är viktigast, båda är lika viktiga. En bra förare kan inte göra en toppvinnare utav en dålig hund. En dålig förare kan förstöra en bra hund.

Det gäller att jag som förare tar tillvara på min hunds kvalitéer, ser till att de utvecklas på ett önskvärt sätt samtidigt som jag försöker höja min hunds svagheter till en högre lägsta nivå. Hur det än är med styrkor och svagheter, väl inne på tävlingsbanan är vi tillsammans med vår bästa vän. Glöm aldrig det!

Nu äntligen har jag fått tid att redigera bilder, och återhämta mig, från vår tur på Hanö. Det var en härlig dag och fin natur där, även om vi fick lite väl mycket dramatik i slutet av dagen. 😉

Bönsäcken
Xie vid bönsäcken
Vid Bönsäcken
Izzie
Lilly
Gänget!
Izzie (med en obligatorisk pinne i munnen) & Xie
Xie & Lilly
Xie & Lilly
Lilly
Grav vid engelska kyrkogården

Engelska kyrkogården
På väg mot fyren
Xie
Fyren
Spaning av beardisarna, Xie håller koll på sin matte!
Xie
Gänget!
Lilly
Lilly
Fifty shades of grey eller Lilly
Fifty shades of grey eller Lilly
På väg mot grotten
Madde, Izzie & Xie i grottan
Xie
På väg mot nya äventyr
"Stigen"
Fifty shades of grey eller Lilly
Izzie
Konstverk eller överväxt båt?