Jag har ett antal gånger fått höra "du kan få vilken beardis som helst till lydnadschampion". Med tanke på vi är två individer som tävlar tillsammans har jag alltid tyckt detta påstående har varit oerhört förminskande vad det gäller mina egna hundars insatser. Självklart en komplimang till mig, men jag personligen tycker mina hundars prestationer är minst, om inte mer, lika viktiga på tävlingsplanen.

När jag tävlar med min hund, ser jag oss alltid som ett team. Vi gör det bästa utifrån våra förutsättningar! Tävlingsresultaten handlar mycket om hur man har tränat, vad man har tränat, i vilka situationer man har tränat samt hur dagsformen är. Det är många komponenter som ska vävas samman till en fin helhet.

Izzie, foto: Christina Andersson

Ni som följde FEI EM i Göteborg tidigare i år kanske såg  Henrik Johnsson "sidoreportage" i samband med EM. Där fanns ett avsnitt som handlade om vilket var viktigaste: häst eller ryttare. Ett väldigt intressant avsnitt. Flera toppryttare kunde inte svara på vad som var viktigast. Någon sa till och med "I hate this question!"

För att använda ett välkänt ordspråk "Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk" symboliserar väldigt tydligt vad ett teamarbete handlar om. Det går inte att välja vilket som är viktigast, båda är lika viktiga. En bra förare kan inte göra en toppvinnare utav en dålig hund. En dålig förare kan förstöra en bra hund.

Det gäller att jag som förare tar tillvara på min hunds kvalitéer, ser till att de utvecklas på ett önskvärt sätt samtidigt som jag försöker höja min hunds svagheter till en högre lägsta nivå. Hur det än är med styrkor och svagheter, väl inne på tävlingsbanan är vi tillsammans med vår bästa vän. Glöm aldrig det!

I freestyle-världen finns det lite av en annan kultur som jag inte har mött i motsvarande grad i de andra hundgrenar som jag har tävlat i. Detta "fenomen" som jag nu tänker på är belöningsstarter.

En belöningsstart innebär att man väljer att belöna sin hund med en leksak eller gå utanför ringen och ge godis. När man har belönat klart fortsätter man att köra sitt program/sina övningar så länge musiken spelas. Givetvis blir man diskvalificerad, men för hunden är det en positiv upplevelse. En stor positiv upplevelse. Dessa belöningsstarter görs när det behövs, oavsett vilken klass man tävlar. Jag har sett ekipage som vunnit flera stora internationella mästerskap göra belöningsstarter, precis som jag har sett ekipage med betydligt mindre rutin också göra belöningsstarter.

Jag är övertygad om att man med detta kan få sin hund lite extra på hugget och gilla tävlingar mer jämfört utan någon belöningsstart. Även om det finns träningstävlingar blir stämningen och adrenalinnivåerna inte detsamma som på tävling. Hundarna är smarta!

Visst kan man diska sig i andra grenar. Jag har gjort det förra året när jag tävlade elitlydnaden. Domaren blev inte glad på mig när jag tog upp en boll med snöre. Lät Izzie ta bollen medans jag höll i den och sprang ut från plan. Har även valt diskat mig i rallylydnad, inte samma sura miner där.

Det känns som det är en mer avslappnad inställning till att göra en belöningsstart i freestyle/heelwork jämfört med många andra grenar. Inga bekymmer alls, se bara till att ge domarna ett tydligt tecken eller informera dem innan, vid banvandringen tex. I freestyle och heelwork förekommer också en högre utsträckning att "skoj-klasser" arrangeras i samband med officiella tävlingar, där man kan välja att belöna sin hund.

Rätt attityd är viktigt!